När jag flyttade till eget igen kände jag mig väldigt bortkommen och ensam. Jag var riktigt kass på att variera mat och till och med tillaga mat. Pasta ingick i någon måltid varje dag i princip, mycket ketchup på såklart. Nu klarar jag av det mesta jag ger mig på. Pasta blir det max en eller ett par gånger i veckan, inte mer.

Jag var arbetslös och gjorde inte speciellt mycket om dagarna, tills jag började gå till öppna förskolan med Robin. Det var trevligt, även om jag var enda pappan där jämt. Mammorna till de andra barnen sa knappt ens hej till en. Men jag var där för Robins skull. Det var det som drev mig att fortsätta gå dit ändå. Personalen var dock trevligare. En sommar blev vi bjudna att åka med till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, vilket vi självklart inte var sena att tacka ja till. Det var skitkul.

Så småningom började jag plugga, kärn- och data-ämnen. Det gick jättebra första terminen, mvg i alla ämnen. Andra terminen la de tyvärr om upplägget vi hade första. Första terminen läste man två ämnen i taget, ett data och ett kärn. Men tydligen var vi för få deltagare, så de la om det som en vanlig skola, alla ämnen på samma gång med andra ord. Fördelen dock var att vi fick lite fler ämnen att välja på, vilket inte var helt fel ändå. Jag valde att läsa bland annat psykologi-ämnen.

Men, terminen hann inte gå långt innan Robin blev allvarligt sjuk. Brusten blindtarm visade det sig så småningom att det var. Vi bodde på sjukhuset i två månader och var hemma ytterligare en. När Robin var frisk nog att börja gå till dagis igen så var det redan så sent på terminen att det var omöjligt att hämta upp. Räddade ett VG i matte, men mer än så gick det inte, vilket var synd. Jag trivdes bra på den skolan och med klassen vi var första terminen.

Sedan följde ett par års arbetslöshet igen, innan jag blev utstämplad och sänd till ett bemanningsföretag. De hyrde i sin tur ut mig till ett företag som bland annat dubbar däck. Det var verkligen jättetrist att dubba däck hela dagarna. Men efter en vecka ungefär ringde min nuvvarande arbetsplats upp mig, vilket förvånade mig. Jag hade nämligen sökt jobb där två år innan, men glömt det. De hade dock sparat min ansökan och hade nu behov av en kille som mig. Jag fick i princip jobbet via telefon, att gå dit och titta var mest en formalitet. Jag började nästkommande vecka och där är jag som sagt kvar, snart 5 år senare, fastanställd dessutom. 

När man tänker på det så har jag kommit en bra bit längre i livet ändå på den här 9 års-perioden, jämfört med var jag stod när jag var nybliven singel. Men ibland känner jag att jag saknar den där sista lilla pusselbiten, någon att se film med, någon att laga mat med, någon att diskutera saker med etc... Ja, allt det där vad det innebär att ha ett förhållande, men jag kan vänta :)